"And thus to the present time and with very few variations, podenco is an authentic alive relic of our own history that has coexisted and survived the successive human settlers of the Iberian Peninsula, their wars and their mixtures, serving to them faithfully to all of them and remaining like common denominator of many stages of our memory."
(Manuel Pedrosa Valverde "El Podenco Andaluz en caza menor")
Podenco Andaluzen är en av de mindre kända podencoraserna. Det beror på att de ännu inte har blivit godkända utav FCI. De blev godkända som ras av RSCE (spanska kennel-klubben) redan 1992 och man arbetar på att få till stånd ett erkännande även av FCI. Anledningen till att de ännu inte är godkända är för att portugiserna protesterar då de tycker att de är för lika deras egen podengo portugues. Man håller nu på i Spanien att se över standarden, så kanske att det kommer en del förändringar där snart.
Som man kan höra på namnet så är Andaluzen det spanska fastlandets egen podenco. Generellt om rasen kan man säga att de kan upplevas som lite reserverade gentemot främlingar men mot sina ägare är de timida, trogna, respektfulla och kärvänliga. De är aldrig aggressiva gentemot människor. Manuel Pedrosa Valverde, författaren till boken "El podenco Andaluz en caza menor", säger i sin bok att han aldrig har hört talas om en hund, inte ens av den stora varianten, grande, som attackerat en människa.
Draget av s.k. enmanshund gör att man måste vara väldigt försiktig då man tar emot dem i sitt hem, speciellt om hunden är vuxen. Det finns många fall där dessa hundar färdats över stora avstånd för att få återförenas med sin förra ägare. Man bör därför aldrig släppa dem lösa förrän tidigast efter en månad. De behöver en lång tid på sig för att acceptera sin nya ägare. För att vinna deras förtroende så bör man tillbringa mycket tid med sin hund, speciellt i början. Vara nära, bjuda på godis, långa sköna koppelpromenader m.m. Allt som kan stärka kontakten mellan er och den nya hunden, borgar för en lycklig och långvarig relation.
När det gäller avsaknandet av aggresivitet så gäller det inte gentemot andra hundar. De är inte mer aggresiva än andra raser, kanske snarare tvärt emot, men det kan uppstå problem då man introducerar en ny hund i flocken. Om man har flera hundar sedan innan, kan de gå samman och attackera nykomlingen. Man bör därför vara extra uppmärksam den första tiden så att nykomlingen inte råkar illa ut. De kan även slåss sinsemellan om flocken inte är i harmoni med varandra.
Podenco Andaluzen är precis som övriga podencoider en jakthund. Det främsta bytet är kanin, men Andaluzen är en allroundhund i jaktsammanhang så de används även till jakt på björn, hjort, vildsvin och fågel. Det är framförallt grande som används i storviltsjakten.
Det finns två olika linjer när det gäller jaktsättet hos Andaluzen. Den ena är avlad för hetsjakt, d.v.s att hunden själv springer ifatt bytet och dödar det för att sedan lämna över det till jägaren. Den andra linjen arbetar mer som en retriever. De kan skrämma upp bytet men de håller sig betydligt närmare jägaren. När sedan bytet är skjutet av jägaren så springer de fram och hämtar det. De flesta spanska jägare använder sig utav flera hundar under jakten då hundarna samarbetar för att ringa in och driva fram bytet.
Till skillnad från många andra jaktraser så kräver andaluzen inte någon inledande träning för att klara av jakten, allt går på instinkt. De jägarna gör är att redan på ett tidigt stadium introducera valparna med det kommande bytesdjuret. De små valparna får t.ex. en död kanin att leka med just för att trigga jaktinstinkten lite mer (titta gärna på Juan Ledesmas valpbilder i galleriet). Sedan släpps de unga hundarna med de mer erfarna äldre hundar som då visar hur en jakt ska gå till på mest effektivt sätt.
Att tro att om man köper en valp, så kan man slippa undan jaktinstinkten, är att grovt föra sig själv bakom ljuset. Just pga att det är på ren instinkt som jakten sker så kommer även den ljuvligaste lilla valp med jaktlusten i sitt bagage. Kommer det en hare utspringande framför fötterna på er så kommer valpen att dra efter den. Det är många som kan ha sina podencos lösa men det är ännu fler som inte kan det.
Den som väljer att skaffa sig en Podenco Andaluz måste vara medveten om att det kommer att krävas mycken och tålmodig träning av inkallning. Man måste också ha en säker plats där de inte kan skada viltet men ändå få det som de så väl behöver, nämligen att få sträcka ut och springa. Med andra ord så är det inte hund för dem som har svårt att se sin hund kopplad.
Andaluzen är mycket lyhörd och lättränad. Men lättränad innebär inte här följsamhet som hos en hund av bruksras. Podencon är mycket självständig och gör inte saker endast för att behaga sin förare utan för att de själva har lust till det. Det innebär att man måste locka sin hund till att göra det man vill under korta träningspass så att de inte tröttnar. Nackdelen med att de är så lättlärda är att de lika fort lär sig det som vi inte vill. Med andra ord, det räcker att glömma middagen på diskbänken en gång, för att de under resten av sitt liv ständigt ska hoppa upp på och söka av bänken. Då de är något nerviga så måste man träna dem med mjuka metoder. En podenco som känner sig kränkt eller orättvist behandlad kan säga upp bekantskapen med sin ägare och det kan vara mycket svårt att reparera förtroendeförlusten igen. Jag känner en Podenco Canario uppfödare som även har det inskrivet i sina köpeavtal, då han anser det så viktigt för köparna att förstå. En podenco följer troget den ägare som den känner tillit och förtroende för men väljer också att avvika från den som inte lever upp till sin hunds förväntan.
Om ni går in på den norska och engelska (standard) presentationen så ser ni där en exteriörbeskrivning av de olika varianterna av Podenco Andaluz. Det finns också en spansk bildstandard man kan titta på.
 La Podenquera
*En rasbeskrivning kan bara vara en generell beskrivning. En ras består av ett otal individer som alla är unika.
|
|
