Stockholms Kennelklubb höll idag en nationell utställning i Vallentuna. Vi möttes av en strålande sol, ett uppbåd av hundar av ett otal kända och mindre kända raser och en kilometerlång bilkö från Upplands Väsby till utställningen. Jag kan säga att jag var mycket glad över att jag kom från Vallentuna hållet. Det innebar att det bara var fyra bilar före mig i bilkön in till utställningsområdet.
Vad jag kunde se så hanterade funktionärerna köerna väl. Det gick snabbt och smidigt att få sig en plats anvisad. Det vimlade av hundar, tält, utställare och försäljningsstånd. Med andra ord ett eldorado för oss som lider av Hundus Idiotus. I ett av stånden så möttes vi av Mervi Kärki (längst till höger) på Hundinspiration, Amichien Bonding instruktör. Hon är en gudasend gåva då det gäller att på ett pedagogiskt sätt förmedla till hundägare vad det innebär att kommunicera med sin fyrbenta vän.
Hundus Idiotus har flera olika sjukdomsformer. Min specifika form heter Hundus Idiotus Podencus och vi som lider av denna form drogs ju oemotståndligt bort till ring nr 27. Där gjorde sig genast de fysiska symtomen gällande då den första faraonen dök upp. Hjärtat började pumpa, pupillerna förstorades, andhämtningen blev hetsigare och VILL HA hungern slog sina förföriska klor i mig. Jag säger som ett barnbarn till en av mina kolleger - Jag förstår inte varför folk köper såna fula hundar då det finns podencoider. Se bara på den vita podencon här.
Det var sjutton stycken faraoner anmälda så jag tänker inte ens försöka mig på att sätta ut namn på hundar och ägare här. Om det är någon som känner igen sig och vill ha sitt namn utsatt så säg bara till.
Nästa hund ut i ringen var den förtjusande Cirneco dell'Etna valpen Fia på 7 månader. Hon ägs av Carina Sjöblom. Här var det betydligt lättare med namnen.
Min podenco canario Galán föll också för denna frökens charm. Men själv så föredrog Fia mattes knä framför uppvaktningen av en stor lurk.
Galán förstod inte alls varför och ska matte vara ärlig så förstår inte hon heller det. För inte finns det någon snyggare kille än honom.
Den sista podencoiden var också den minsta och den yngsta. Podengo portuguêsen krullets Cayenne som ägs av familjen Esperi. Cayenne är en liten pequenofröken på 6 månader. Hon vann omedelbart domarens hjärta och det förvånar mig inte alls. Hon hade en sådan charm och utstrålning. Det var en hund som endast mött på kärlek och vänliga människor i sitt korta liv. Man önskar att alla hundar hade haft den starten i sitt liv.
Grey Mountain Alfonso, galgo español. Ja jag vet han är inte en podencoid. Men när man är så snygg så måste jag ju göra ett undantag. Han är ju iallafall från Spanien. Ägare är Jessica Persson.
Det var allt från mig idag och tack till alla trevliga människor och hundar som jag träffat idag.
