Jag vet inte hur jag ska börja men jag börjar väl från början ;). Jag och min sambo bestämde oss för att skaffa en egen hund när min mammas hund gick bort av ålder, vi hade passat den mycket. Vi har båda växt upp med hundar och då även omplaceringshundar, så det blev helt naturligt att adoptera en hund. 
Vi sökte runt på nätet och hittade lite föreningar som tog hem hundar från utlandet, tillslut hittade vi en hund som passade oss. En liten podengo flicka som var något tillbakadragen men tinade snabbt upp när hon väl förstått att vi inte var farliga. Jag hade ingen aning om vad en podengo portugues var för något så jag sökte på nätet, blev mer och mer intresserad ju mer jag kunde hitta. 
Hon såg dåligt på båda ögonen och det hade vi fått reda på innan men vi ville ge henne en chans i alla fall. När hon fick komma till en ögonspecialist konstaterade han att det var PRA, en sjukdom som är genetisk och ärftlig hos vissa raser. Men det gick över förväntan och hon kunde till och med följa med ut när jag red min häst. En dag slog olyckan till, hon råkade komma in i en hingst hage och jag såg det försent. Jag ropade på henne och hon började springa mot mig och min häst, dock fortfarande på fel sida staketet och när hingsten fick syn på henne sprang han dit direkt och tog henne med framhovarna. Hon bröt nacken.
Efter några månader bestämde vi oss för att adoptera en ny hund, en podengo/podenco igen var vi överens om. Det var som att se ett spöke när vi hittade Beatriz, en podenco andalus men med nästan exakt samma färg och tecken som vår förra. 
Det är nog så... en gång podenco alltid podenco. :) mina erfarenheter av podencos är att de är väldigt snabblärda, allerta/vakna, fulla i bus, charmiga, vill ha något att göra och kan lätt varva ner och lägga sig utsträckta under solen och bara njuta. Föredrar något riktigt mjukt att ligga på, men golvet är skönast under väldigt varma dagar. Uthålliga får man inte glömma, vi cyklar med våran och hon älskar det. Ju fortare desto roligare, man kan cykla på en långtur och hon kan vara flåsig och törstig. Men efter lite vatten och en kort vila så tar hon lätt en lika lång sträcka igen! Det finns inget härligare att se än en glad och sprallig podenco, det hoppas och stuttsas, snurrar runt och springer allt vad de bara kan och fort går det. Hon lyckas alltid få oss att skratta, med knepiga ljud och konstiga beteenden. Lite likt en katt när de leker, använder tassarna och anfaller leksakerna som en räv hoppar på ett byte. Jag måste erkänna att jag är fast, nästa år ska vi börja med agillity träning. Just nu leker vi mycket sök efter godis, tränar inkallning och självklart springa av sig fritt där det är säkert. Hon har fått vara med ut till stallet men då kopplad, även efter vagnen. En podenco behöver använda hjärnan lika mycket som benen, annars sysselsätter de sig själva. Det är min uppfattning. :)